Tankar om frihetskampen i Mellanöstern -i Nerudas tappning

I do not love you except because I love you;

I do not love you except because I love you;
I go from loving to not loving you,
From waiting to not waiting for you
My heart moves from cold to fire.

I love you only because it’s you the one I love;
I hate you deeply, and hating you
Bend to you, and the measure of my changing love for you
Is that I do not see you but love you blindly.

Maybe January light will consume
My heart with its cruel
Ray, stealing my key to true calm.

In this part of the story I am the one who
Dies, the only one, and I will die of love because I love you,
Because I love you, Love, in fire and blood.

Finländskt riksdagsval

Idag är det riksdagsval i det andra hemlandet Finland. Den stora frågan detta val tycks vara hur många röster Sannfinländarna får. Ändå är frågan om hur det kan komma sig att ett främlingsfientligt parti kan bli så stort en större fråga än ett resultat i ett val. Det är de etablerade partiernas misslyckande i jämlikhetspolitiken som är grogrund till missnöje och främlingsfientlighet. Och det tar längre tid än en slutspurt att åtgärda det.

Jobbskatteavdrag #5

Idag lanserar Alliansen det 5e Jobbskatteavdraget… Det kunde lika gärna varit det 11e. Jobbskatteavdrag som ger ”Svensson” 170kr mer i plånboken tyder på att regeringen tappat perspektivet om nya idéer. Att pensionärerna dessutom fått ynka 100 kr gör att man blir allt mer irriterad på regeringens nonchalans till våra äldre.
Tänk om man hade tagit det 5e avdraget och satsat hälften på barnen och hälften på äldreomsorgen. Det vore en satsning värd att tala om.

Minoriteter?

I debatten om integration; varför säger vi alltid invandrare och aldrig minoriteter? Inte för att vi varit särskilt vänliga mot den äldsta minoriteten samerna men ändå…

Att tala anti-globalisering 2010

För tio år sedan svepte en våg av globaliseringskritik över jorden. Själv minns jag när tre tappra kamrater fick Olof Palmestipendium för att delta i World Social Forum i Caracas 2006. Vi var spända efter att i flera år ha deltagit i anti-globaliseringsrörelsen här hemma möta liksinnade från hela världen. Kanske minns vi organisationer som Attac, rörelsen som ville reglera internationella pengaflöden; Afganistan och Irak-demonstrationerna som ekade att USAs enda intresse för mellanöstern stavades Olja; och de fredliga demonstrationerna mot EU-toppmöten (för det fanns även såna) som krävde att Europas politiker skulle öppna ögonen för EUs protektionistiska politik (gentemot bl.a. afrikanska bönder).

Jag tror det var efter konferensen i Caracas jag började förstå att anti-globaliseringsrörelsen inte var tillräckligt organiserad för att i grunden förändra världssamfundet. De möten som lyfte de (enligt oss tre) viktiga frågorna ställdes in, de möten man istället fick var till stor del med Castro-anhängare eller andra som sällan hade fötterna i demokrati. Ändå var det befriande att vara omgiven av människor som drevs av vänlighet och solidaritet, en sorts bubbla mitt i stormen.

I veckan dog ytterligare en svensk soldat i Afganistan och i Sverige vill media få oss att tro att den stora frågan är om datum för ett utträde. Samtidigt är datum och närvaro helt ointressant om vi inte talar om syfte och roll. Vilken roll ska det internationella samfundet spela i Afganistan? Vad är Sveriges roll i den internationella militära arenan? Sveriges historiska roll var att medla om fred och stärka civilsamhället med trovärdigheten att vi inte deltagit i en militär allians på 200 år.  Att därför delta med militärer i ett krig vi varken leder eller startade är lika ointressant idag som när vi protesterade för tio år sedan. Anti-globaliseringsrörelsens tid må vara över men kriget har fortsatt. Nu med allt färre kritiker.

Varför är den gode dum? Varför är den kloke ond? Varför är allt en trasa?

Vi lever i en tid där det är lättare att leva utan att tänka snarare än att tänka och försöka leva. Medan mediasamhället omvälver oss med att skapa behov vi aldrig visste vi hade har vi stadigt börjat stänga av vårt kritiska medvetande. Har samhället blivit så brutalt att det är lättare att stänga av än att tänka efter? 2010 blev året då högern (i all sin skepnad) konsoliderade sin makt i Sverige. Ändå känns inga högervindar bland svenska folket.

Den här bloggen är en motståndsblogg mot högern, klassamhället och främlingsfientlighet. Den syftar till att ge en alternativ bild av samhället (den som inte går att läsa i Dagens Nyheter) och må vara provokativ i en värld där demokratin blivit kidnappad av kapitalintressen. Du får dock gärna kritisera mina inlägg. I min värld vågar vi trots allt debattera och ifrågasätta.

Jonas Love Almqvist dikt gör grunden för min blogg och det är därför inte mer än rättvist att hans lyrik nämns i jämna mellanrum:

”mig finner ingen, ingen jag finner”